Kärlek kan en gång vara det vackraste som finns innan den en dag börjar ruttna som ett mögelost som stinker. Ja, kärlek stinker det gör den absolut! När man har tappar hoppet om den, och det sista man vet är att tänka fram och tillbaka utan att tröttna. Sedan inser man hur lågt man har sjunkit genom alla dessa år, och vet inte vad man ska ta sig till. Utan bara sitter där och filosoferar som om en lösning skulle dyka upp. Man tror att allt kommer ordna sig precis som en Disney saga, att allt slutar med ett lyckligt slut. Så är det inte, det är bara och glömma. För sådant händer inte i verkligheten, utan bara i drömmen.

I vår egen lilla dröm finns det inga gränser. Man kan gå hur långt som helst utan att falla, därför att det finns så mycket hopp, tro och fantasi som aldrig slocknar. Faller du tar du dig upp igen. Men så är det inte i det verkliga livet, om du faller får du ställa dig upp igen med dina egna svaga ben. Om du vill förhindra att falla igen måste du försöka laga det skadade såret du har i dina ben. För det är de som stoppar dig från att falla igen. När dina sår har läkt är det som om du själv har täppt igen det tomma hålet du har inom dig. Då du blivit stark finns det inte heller några hål som du kan falla för, därför att alla dessa svarta hål är igen täckta med tårar och sorg. Du har skapat dig en egen bro som stödjer dig hela livet ut. Och om din bro bryts bygger du upp den igen ännu starkare för det är din egen lilla bro som leder dig genom livet.